Ängssyra läker munsår, motverkar tandlossning och parasiter, renar blodet

När den låga kvällssolen skickar sina solstrålar längs frodiga försommarängar, kan det se ut som tända ljus sticker upp över tjärblommorna, gräset och andra växter. Det är ängssyran som står i rader och visar sina genomskinliga små blommor. Mitt på dagen lägger du knappt märke till den här växten, men när den lyser upp morgon och kväll, upptäcker du att den finns nästan överallt i landskapet. Mycket syra på ängen kan tyda på sur och dålig jord, men den gillar också näringsrika och ofta något fuktiga ängar. När den finns på ljusa öppna platser blir blommorna ofta rödaktiga i färgen.

Text: Pål Hermansen og Geir Flatabø, ”Engsyre – C-vitaminrik plante som leger munnsår” | Redigering: Birthe Storaker | Översättning: Madeleine Lidman

Ängssyra (Rumex acetosa) är den vanligaste av de sura växterna och känns lätt igen på de spetsiga smala bladen. På ett sätt som är typiskt för sura växter, är den oansenliga, kornliknande blomsterprydnaden samlad i en gles topp. Vissa växter har större blommor än andra. Detta beror på att ängssyran är speciell och att den finns i två sorter, en av varje kön. Hanplantorna har de största blommorna. Arter som är tvåbyggare, förökar sig genom att vinden sprider fröerna och så fungerar det även med ängssyran. Befruktningen kan inte kontrolleras särskilt bra med den här metoden, men eftersom växterna tenderar att växa i relativt täta populationer och pollenproduktionen är riklig, säkerställs fortfarande växtens fortplantning.

Matsyra är ett annat namn för den här växten. Det visar på vilken viktig roll den har som grönsak. Både blad och delar av stjälken och blommorna brukade ätas mycket under våren på grund av den färska smaken. Ängssyra var tidigare viktig i hushållen runt om i landet och den såldes i torghandeln i nästan alla byar. Linné berättar att i Sverige var den här växten en vanlig handelsvara, … «av vilken soppor tillagas dagligen».

Soppa på finhackade syrablad har varit det vanligaste användningsområdet. Smaken av ängssyra påminner om rabarber, eftersom växterna är nära besläktade. Man kan även laga gröt av ängssyra, antingen med vatten som bas eller med mjöl och mjölk. Samerna gjorde syragröt kokad på renmjölk och jäst, som sedan lagrades i renmagar för vinterbruk. Det berättas från Tysfjord i Norge att de svenska samerna, som tidigare kom dit med renhjordarna, vandrade runt med en sådan gröt i trädunkar på axlarna. Om de behövde en munfull, drog de ut tappen och hällde i sig massan. Ibland var den så seg att den måste slitas av med fingrarna!

Eftersom det blev ont om grönsaker på vintern, ordnade samerna ett förråd av syragröt på sommaren och lagrade den till vinterhalvåret. Även bland den norska befolkningen i norr spred sig den traditionen, men då kokade man helst syra utan mjölk till en svartgrön sörja och blandade den med surmjölk innan servering. Mycket av den här traditionen gäller även för fjällsyra.

Se upp med Oxalsyran

Växtens innehåll av fruktsyror ligger bakom den friska smaken. C-vitamininnehållet är också högt, samtidigt som den innehåller en hel del oxalsyra.

Oxalsyra är inte bra. Det binder kroppens kalk och kan vara livshotande i större mängder. Om den noggrant reglerade mängden kalcium blir för hög, kan det orsaka störningar i bland annat nervsystemet, muskulaturen (även hjärtat) och blodets koagulationsförmåga.

Dessutom kan utfällning av kristaller i njurarna orsaka skador. Dödliga förgiftningar har rapporterats utomlands hos barn som har fått i sig stora mängder färska syrablad. Barn drabbas hårdast eftersom de tål mindre mängder oxalsyra, samtidigt som de gärna äter färska växter och inte kan kontrollera intaget.

För vuxna som använder kokt ängssyra, är det ingen fara. Vid kokning försvinner en stor del av oxalsyran och merparten av det som är kvar binds om man även tillsätter mjölk.

Ängssyra mot tandlossning, för blodrening och som parasitkur

Ängssyra betraktades förr i vissa fall som medicin. Den kunde läka yttre sår, läka sår i munnen och ansågs kunna ”fästa lösa tänder”. Örten besitter dock inte någon mystisk kraft som i största allmänhet fäster lösa tänder, men på grund av sitt C-vitamininnehåll kan den förbättra förhållandena om tänderna lossnar till följd av skörbjugg. Om du vill utvidga användningen till vinter och vår, kan du dra upp den med rötterna, plantera i krukor och ställa dem ljust och varmt. Då gror växterna och du kan skörda färska blad när du vill.

Ängssyran hade en annan användning i de så kallade vårkurerna, då sades den rena och tunna ut blodet eller så kunde den fungera som magmedicin, förhindra diarré, ta bort inälvsmask och skabb och stimulera mjölkbildningen. Även för husdjur ansågs växten som bra betesmark och bra medicin.

Ängssyra som rödfärg till kläder

Ängssyra är en fin färgväxt. Linné säger att avkok av torkad rot ger en lysande röd färg, men växten kan också färga saker svarta.

Ängssyra och matsyra är namn som knappast har antika anor. I folkmun kallades växten vanligtvis bara syra eller syragräs.

Karaktär och andra användningsområden

Ängssyra tillhör syrafamiljen. Den är flerårig och blir normalt en halv meter hög. Bladen är smala med typisk pilformad bas. Blommorna små och rödaktigt gröna, samlade i glänsande blommor i toppen av stjälken. Tvåbyggare, han- och honblommor på separata växter. Blommar i maj‑juni, frukterna är små. Trekantiga nötter. Vanlig över hela landet på ängar och solbelysta sluttningar. Rumex är ett gammalt namn på syra. Acetosa kommer av latin acetum = vinäger och hänvisar till den syrliga smaken.

Storsyra (Rumex thyrsiflorus) Syrafamiljen. Flerårig. Växten liknar ängssyra, men är större och grövre och blommorna samlas i en karakteristisk topp. Detta är en art som har införts och är förvildad. Den finns mest i östra Norge, men kan också påträffas norr om Trøndelag. Användningsområdena är desamma som för ängssyra. Thyrsiflorus betyder ”kransliknande blomma”.

Innehåll: Fruktssyror, oxalsyra, rikligt med C-vitamin, förutom växtfiber

Syrabladen åts främst som mat i soppor och gröt, gärna fermenterad. Det finns odlade grönsakssorter av växten som har större och saftigare blad, större bladproduktion och reducerad blomning.

Saften från ängssyran kan också användas som rengörings- och blekmedel. Torkad rot ger garnet en fin röd färg, medan användning av hela växten ger svart färg.

Text: Pål Hermansen og Geir Flatabø