Kjell Asplunds SOU-utredning om alternativvård ökar kartellbildningen

Brott mot EU-rätten i KAM-utredningen och gällande patientsäkerhetslag

Michael Zazzio. Foto: Malmo.tv (Malmotv.se) och Kjell Asplund. Pressfoto: SMER.se
Michael Zazzio. Foto: Malmo.tv (Malmotv.se) och Kjell Asplund. Pressfoto: SMER.se

ANALYS & DEBATT. Den SOU-utredning om alternativ- och komplementärmedicinsk vård som Kjell Asplund höll i under två års tid stred i många stycken mot EU:s artiklar som styr konkurrens och kartellbildning. Det slutliga lagförslag som lades fram stred även det mot EU-rätten. Utifrån den grunden måste utredningen ogiltigförklaras och lagförslaget diskvalificeras.

Text: Michael Zazzio, leg ssk, medicinsk forskare, vetenskapligt och juridiskt sakkunnig i NHF Sweden, chefredaktör för 2000-Talets Vetenskap

Om de inskränkningar som lagförslaget innehåller skulle bli lag, så skulle de komma att strida mot EU-rätten. De begränsande regler som i dag återfinns i patientsäkerhetslagens femte kapitel strider även de mot den EU-rätt som begränsar nationers möjligheter till inskränkningar av den fria konkurrensen.

Patientsäkerhetslagens femte kapitel baseras även på en kartellbildning som ensidigt gynnar de svenska sjukvårdsregionerna och de privata vårdtjänstegivare som har legitimerad personal i sin personalstab. De begränsande svenska patientsäkerhetslagens femte kapitel samt det nya lagförslaget utgör enligt företrädesprincipen lagbrott mot EU-rätten, vilken står över all annan svensk lag.

EU-rättsliga överväganden

Kjell Asplund. Pressfoto: SMER.se
Kjell Asplund. Pressfoto: SMER.se

Utredaren Kjell Asplund har tidigare varit generaldirektör på Socialstyrelsen. Han är således en produkt av det svenska läkarutbildningssystemet som baseras på indoktrinering och inte på utbildning i ordets egentliga bemärkelse.


Kjell Asplund är odiskutabelt en företrädare för den svenska skolmedicinen, och han måste därmed betraktas som jävig i sin position som utredare i en utredning såsom KAM-utredningen.


Kjell Asplund skriver i KAM-utredningen att:

utredningen har haft en expertkommitté med företrädare och utövare som har sakkunskap inom KAM samt företrädare för forskare och utövare inom hälso- och sjukvården”.

Faktum är dock att det endast är tre personer i KAM-kommittén som har någon form av koppling till det alternativ- och komplementärmedicinska området eller integrativ medicin.

Kommittén bestod av 17 personer, men de flesta representerade skolmedicinen och/eller svenska myndigheter. Vid en närmare titt på listan över dem som ingick i den så kallade ”expertkommittén” finner man direkta motståndare till allt vad alternativmedicin heter, till exempel Dan Larhammar som till och med har arbetat enträget mot antroposofin, vilket faktiskt är en gren inom den etablerade medicinen, men som Dan Larhammar helt förkastar. Dan Larhammar och hans gelikars förtalskampanj mot antroposofin har enligt Ursula Flatters fick Vidarkliniken på fall.

Min konklusion är att utredningen måste ogiltigförklaras på grund av jäv. Kjell Asplunds förflutna, där han direkt motarbetar vetenskapliga metoder samt det faktum att han själv är krass skolmedicinare ut i fingerspetsarna, diskvalificerar honom från utredningsuppdrag av den här karaktären. Den som handhar en utredning av den här typen måste vara opartisk och neutral. Utredningen är därmed diskvalificerad och måste således ogiltigförklaras.

KAM-utredningen var alltför partisk och jävig

Expertgruppens sammansättning hade en uppenbart partisk övervikt åt det skolmedicinska hållet. En övervägande majoritet av gruppmedlemmarna kom från regionsjukvården eller svenska myndigheter som har en direkt koppling till den offentliga sjukvården i Sverige. Dessa experter var 16 stycken av totalt 17.

Endast en av experterna arbetade aktivt med KAM-terapier i klinisk verksamhet (6 %). Två av de övriga experterna var öppna för integrativ medicin, men arbetade inom skolmedicinen. Det förelåg för de flesta delegaterna i expertgruppen (minst 14 stycken, 82 %) således ett uppenbart jävsförhållande.

Kungliga Vetenskapsakademien -Pressfoto: Markus Marcetic
Kungliga Vetenskapsakademien -Pressfoto: Markus Marcetic

Dan Larhammar i expertgruppen är öppet aktiv motståndare till allt vad KAM-terapier heter. Expertgruppens sammansättning skulle ha bestått av opartiska delegater, och hälften av dem skulle ha haft någon form av alternativmedicinsk utbildning. Eftersom utredningen slutligen har lagt fram ett lagförslag som konkurrensbegränsar sjukvård, så strider det mot EU-rätten och expertgruppen framstår därmed som uppenbart partisk.

SOU-utredningen är en statlig utredning, och således utgör den en form av myndighetsutövning och faller alltså under såväl regeringsformen (grundlag) som förvaltningslagen. Enligt regeringsformen skall all myndighetsutövning utövas opartiskt, sakligt och objektivt. Enligt förvaltningslagen ska offentlig förvaltning och motsvarande uppgifter baseras på objektivitet, legalitet och proportionalitet.


Med tanke på expertgruppens sammansättning och utredaren Kjell Asplunds bakgrund, så finns det ingen opartiskhet i utredningen. Inte heller finns det någon objektivitet, och lagförslaget är inte heller proportionerligt. Eftersom dessa krav inte är tillgodosedda, så faller även legaliteten med avseende på expertgruppens sammansättning och på grund av utredarens partiska bakgrund.


Kjell Asplund gynnar den svenska statskartellmodellen

Förutom de grundläggande och delvis grundlagsskyddade kraven strider expertgruppens sammansättning även mot den EU-rätt som begränsar statens möjlighet att bilda kartell och skapa nationella lagar som snedvrider konkurrensen gentemot de andra vårdtjänstegivarna inom EU.


Enligt företrädesprincipen står EU-rätten över all annan svensk lag och rättigheten till fri rörlighet ägs av alla svenska och utländska vårdkonsumenter (patienterna). Den rättigheten säkerställer alltså en fri vårdtjänstmarknad inom hela EU, och en sådan gäller även för alla vårdkonsumenter/patienter.


Rättigheten att välja vård fritt inom EU gäller fullt ut och kan inte inskränkas av nationell lagstiftning. EU grundas nämligen på en oinskränkt fri konkurrens och ett kundbegrepp som präglar EU-rättsliga bedömningar i Europadomstolen. EU-rätten har alltså säkerställt ett kundbegrepp inom sjukvården, nämligen vårdkonsumenterna, men den säkerställer även den rätt som utförarna (vårdtjänstegivarna) har.


En vårdtjänstegivare från ett EU-land har alltid rätt att erbjuda sina tjänster i andra EU-länder. Vederbörande har alltså rätt att inom unionen förflytta sig över olika nationsgränser och utföra sina tjänster i samtliga andra EU-medlemsstater. Detta gäller även vårdtjänstegivare/utförare av vård, och det gäller oavsett om dessa utförare är legitimerade eller icke legitimerade.


Att EU-medlemsstaterna har rätten att utforma sina patientförsäkringssystem som de vill, innebär inte att de får inskränka den fria konkurrensen på hälso- och sjukvårdens marknad. Detta har dock inte den svenska regeringen och de svenska lagstiftande politikerna accepterat eller kanske ens förstått.

Det får alltså inte finnas något lagstadgat krav på att man skall tillhöra den legitimerade hälso- och sjukvårdspersonalen för att man skall få utföra vårdtjänster. Det är fritt fram att behandla vilka sjukdomar som helst, oavsett om man är legitimerad eller inte. Sådana ingrepp som är uppenbart riskabla kan man dock kräva ett legitimationskrav för eller ännu hellre ett utbildningsbevis för, på samma sätt som att det krävs flygcertifikat för att få flyga.

Kjell Asplund och KAM-utredningen har i sitt lagförslag inte tagit någon som helst hänsyn till EU-rätten trots att han skriver att ”förslaget bedöms förenligt med grundläggande fri- och rättigheter och den fria rörligheten för tjänster”, vilket det inte är. Huruvida Kjell Asplund har förstått innebörden av EU-rätten har inte kunnat utrönas.

Ett vårdkonsumentperspektiv

Om man betraktar det hela ur ett EU-rättsligt perspektiv så är vårdkonsumenterna kunder, och de ska själva kunna bestämma vilken vård som de vill ge samtycke till och till vem som skall få utföra den. Sådana individuella beslut får inte förhindras genom nationell lagstiftning. Vårdkonsumenterna (patienterna) har enligt det vägledande rättsfallet Kohll rätten att välja vård i de olika medlemsländernas socialförsäkringssystem.

Att vårdkonsumenterna (patienterna) i det svenska vårdsystemet kan ta en genväg utomlands strider mot det i oss svenskar inpräntade svenska socialpolitiska solidaritetsbegreppet som har präglat det planekonomiska svenska sjukvårdssystemet, vilket står i bjärt kontrast till det kundbegrepp som präglar EU-rättsliga domstolsutslag. Svensk sjukvård präglas av ett planekonomiskt tänkande, medan EU baseras på en marknadsekonomi och en fri konkurrens. Sverige måste respektera EU-rätten och det avtal som Göran Persson har skrivit under för Sveriges del.

Att vara kund i de olika EU-medlemsstaternas socialpolitiska system är enligt EU-domstolens avgöranden en unionsmedborgerlig rättighet. De försök som medlems- staterna har gjort för att om möjligt kringränna denna rättighet har inte varit framgångsrika. Under det svenska ordförandeskapet år 2009 förkastades till exempel ett svenskt direktivförslag som skulle ha kommit att begränsa EU-medborgares frihet att söka vård i andra medlemsstater. Direktivförslaget stred mot EU-fördragets grundprinciper. Om det mot förmodan ändå skulle ha röstats igenom, så hade det med all sannolikhet senare annullerats av EU-domstolen.

Regionerna, Sveriges kommuner och landsting (SKL) samt Försäkringskassan ingår i en kartell som förhindrar EU-rättigheten till fri rörlighet inom EU:s vårdtjänstemarknad. Denna kartell stöttas genom lagvidriga domslut i de svenska förvaltningsdomstolarna. Kjell Asplund och en majoritet av hans experter har genom sitt lagförslag dessutom slutit upp bakom denna kartell.

EU:s konkurrensregler

EU:s konkurrensregler, baserat på artikel 49, innehåller två förbud – ett mot konkurrensbegränsande avtal (konkurrensbegränsande lagar) och ett mot missbruk av dominerande ställning.


De svenska sjukvårdsregionerna har genom sin intresseorganisation SKL skapat en kartell som syftar till att bevaka och förstärka regionernas dominerande ställning. Denna dominerande ställning stöds av lagförslaget som syftar till att inskränka konkurrenter från att utmana regionernas partiska kartell och dominerande ställning. KAM-lagförslaget kan även betraktas som ett konkurrensbegränsande avtal.


I KAM-utredningens expertgrupp ingick flera personer från de svenska regionerna, vars dominerande framtida ställning stärks av det i juni framlagda lagförslaget. Detta partiska lagförslag tar inte hänsyn till patienternas / vårdkonsumenternas hälsa utan har enbart till syfte att se till att regionerna och andra vårdgivare med hälso- och sjukvårdslegitimerade yrkesutövare i personalstyrkan får ensamrätt på vissa vårdtjänster som riktas till vissa patientgrupper/vårdkonsumenter.

EU-rättsliga överväganden

Europadomstolens fasta praxis är att varje form av restriktion i det fria tjänsteutbytet på den inre marknaden omfattas av fördragets förbud mot sådana restriktioner, alltså inte enbart inskränkningar som är av diskriminerande natur.

En metod som används i en medlemsstat får inte förbjudas i någon annan medlemsstat, eftersom det då skulle förhindra den fria konkurrensen. Det nya lagförslaget och det fortfarande gällande femte kapitlet i patientsäkerhets-lagen strider således mot den fria rörligheten.

EU-rätten förbjuder en genomgående inskränkning av behandling av vissa definierade sjukdomar och sjukdomstillstånd. Det nya lagförslaget och även det femte kapitlet i den nu gällande patientsäkerhetslagens är ogiltigt i förhållande till EU-rätten, eftersom de bryter mot EU:s grundläggande praxis och regelverk. Den svenska staten har således redan år 1998 infört en obefogad restriktion i det fria tjänsteutbytet, och det nya lagförslaget innebär även det ett brott mot EU-rätten. Ett generellt förbud mot behandling av vissa grupper av vårdkonsumenter kan inte anses vara befogad och kan inte heller anses vara proportionerlig.

Skall en stat förbjuda något, så ska det ske utifrån så kallade undantagshänsyn, vilka baseras på skyddet för människors och djurs liv och hälsa sätts främst. Den första förutsättningen för att ett undantag skall kunna medges är att restriktionen är nödvändig för att utifrån erkända vetenskapliga forskningsrön skydda den allmänna hälsan. En metod som inte har bevisats vara farlig, skadlig eller kunna medföra betydande risker kan alltså inte förbjudas.

I det nyligen offentliggjorda lagförslaget inriktar sig utredningen huvudsakligen inte på att förbjuda några specifika behandlingsmetoder utan i stället på att förbjuda vårdtjänster som utförs av icke legitimerade vårdtjänsteutförare och som erbjuds vårdkonsumenter som tillhör vissa sjukdomsgrupper. Detta är helt oförenligt med EU-rätten och Europadomstolens praxis.

Den svenska staten har alltså ingen EU-rättslig grund att stödja sig på för att vare sig behålla patientsäkerhetslagens femte kapitel eller införa någon sådan ny lag som Alternativ- och komplementärutredningen föreslår. För införandet av en sådan ny lag som den som föreslås saknas det således legitimitet.

Slöseri med skattebetalarnas pengar

KAM-utredningen har visat sig vara ett icke legitimt resursslöseri, precis som alla politiska insatser för att hantera klimatet. Det statliga vansinnet finner inga gränser. Utan att ha någon acceptabel nivå av vetenskaplig och/eller juridisk kunskap, så slösas det kopiöst med finansiella medel, det vill säga skattebetalarnas pengar.

Ett gott råd hade nog varit att rådfråga Europakommissionen om vilka juridiska förutsättningar som gäller på den inre marknaden. Det är två decennier sedan den före detta statsministern Göran Persson skrev under Sveriges avtal med EU om Sveriges inträde i unionen. Trots det så har den svenska staten ännu inte tryggat att EU-rätten följs.

Kompetensnivån inom statlig förvaltning ligger uppenbarligen på en oacceptabelt låg nivå. Att dessutom kalla en expertkommitté för expertkommitté, trots att det bevisligen är så att den samlade kommittén inte har erforderlig kunskap, framstår som ett veritabelt skämt.

Text: Michael Zazzio, leg ssk, medicinsk forskare, vetenskapligt och juridiskt sakkunnig i NHF Sweden, chefredaktör för 2000-Talets Vetenskap

1 kommentar

  1. Man kan tycka mycket om utredningen. De allvarligaste bristerna är nog ändå att utredningen och Asplund inte definierat vad alternativ vård är eller vad som menas med symtomlindring. Det finns inte heller någon utvärdering över om det behövs lagstiftning eller inte. Nu har man bara ryckt ut några kapitel ur patientsäkerhetslagen för att göra ett eget lagförslag om alternativ vård.

    Det finns ingen utvärdering över vad lagen tillför eller för den delen varför den behövs. Inte heller finns någon utvärdering över vad lagförslaget innebär när det gäller arbetsmarknad för alternativterapeuter eller vilka konsekvenser på samhällsekonomin det får. Inga som helst konsekvensanalyser finns över lagförslagets effekter på hälsan. De stora bitarna med nutrition och matvanor finns över huvud taget inte med.

    Man kan fråga sig till vilket läger funktionsmedicin och ortomolekylär medicin hör. Får man t ex behandla cancer eller diabetes med ortomolekylära metoder?

Kommentera