Lingonbusken låter blåbärsbuskarna få ha den mörka granskogen i fred. Lingon trivs bättre i de torra, öppna skogsbackarna. Växten är rik på C-vitamin och ämnen som underlättar matsmältningen vid tung mat.

Text: Birthe Storaker, “Tyttebær – hjelper til fordøyelsen” | Översättning: Madeleine Lidman | Bild: Lingon (Vaccinium vitis-idaea). Foto: Jonas Bergsten. Licens: Public Domain, Wikimedia Commons | Redigering: Torbjörn Sassersson

Lingonbladen är tjocka och täckta av en vaxartad hinna på ovansidan som förhindrar avdunstning. Det är en anpassning till ett liv på torra ställen. En annan speciell egenskap hos bladen är att de sitter kvar under hela vintern. Eftersom lingonbusken trivs på ställen med bra ljus fortsätter växten producera näring under den mörka årstiden.

Snön försvinner ofta tidigt i lingonskogen, eftersom solen når dit och snön delvis smälter bort. Det innebär att växten tidigt kan börja förbereda sig för sommarens bärproduktion. En sådan exponering när jorden fortfarande är frusen kräver dock minimal avdunstning, annars avslutar växten sitt liv i ett “frystorkat” tillstånd.

Lingon i folkmedicinen

Te från lingonblad har använts sedan lång tid tillbaka. Användningen i de norra delarna av Norge var särskilt vanlig vid svåra förhållanden. Te var vanligtvis ett surrogat för bättre drycker, men det hade också en viss användning som medicin. Det användes vid förkylningar och luftvägssjukdomar, men också mot gikt och reumatism.

De röda, goda lingonbären har fått mest uppmärksamhet. Ursprungligen användes de, precis som andra vilda bär, väldigt lite som mat. För några århundraden sedan började dock intresset för användningen av bär i hushållen att öka och lingonen kom snabbt i rampljuset. De är lätta att känna igen, vanliga, välsmakande och hållbara. Bären kan hållas färska eller frysta hela vintern.

En gammal sed är att äta lingonsylt med olika typer av köttprodukter. Tidigare användes bären också som efterrätt och som juice. Det är en bra idé på många sätt eftersom lingon visat sig vara fördelaktigt för förmågan att smälta “tung” mat. Jämför med Kummin.

Förr trodde man att knallröda lingon måste vara utmärkta för att bota inre blödningar. De rekommenderades i synnerhet vid lung- och livmodersblödningar. Juicen var ett botemedel vid förkylningar. Annars användes lingonens mognad som ett riktmärke under kalenderåret. När lingonen var mogna, skulle fälten vara gula. Många lingonblommor kunde också tolkas som ett tecken på att spannmålsskörden skulle bli stor.

Lingon är falska bär med en blomma överst. Rester av blomman ses på slutet av bären som ett kors, varför lingon ofta betraktades med välvillighet och förknippades med högre krafter.

Medicinska och kemiska beståndsdelar

Lingon är relativt fattiga på näringsämnen. Ett undantag är C-vitamin, som förekommer i användbara mängder. Annars innehåller de ett antal syror, mest intressant är bensoesyra och salicylsyra. Salicylsyra är en aromatisk karboxylsyra som är besläktad med acetylsalicylsyra. Bensoesyra och salicylsyra är båda utmärkta konserveringsmedel och är förklaringen till den goda hållbarheten. Det är bensoesyra som ofta tillsätts som konserveringsmedel i färdigmat. Salicylsyrahalten (se älggräs), tillsammans med C-vitaminerna, kan förklara en viss effekt vid förkylning och febersjukdomar. För övrigt innehåller bären ganska mycket fruktstärkelse, pektin. Det är därför lingonsylten stelnar lätt.

Bladen är mer medicinskt intressanta än bären. De innehåller stora mängder fenolglykosidarbutin, precis som släktingen mjölon (Arctostaphylos uva-ursi). Detta ämne omvandlas i kroppen till hydrokinon, ett urindesinficerande medel. Lingonblad innehåller mindre mängder magirriterande tanniner än mjölonblad, därför är de att föredra framför mjölon vid urinvägssjukdomar.

Mjölon (Arctostaphylos uva-ursi). Foto:Berger Harald. Licens: GFDL+CC SA, Wikimedia Commons
Mjölon (Arctostaphylos uva-ursi). Foto: Berger Harald. Licens: GFDL+CC SA, Wikimedia Commons

Likheten med mjölon är också stor rent utseendemässigt. Viktiga skillnader är att lingonbladen har inrullade kanter, markerade mittnerver och mörkprickig undersida, medan mjölonbladen är jämna och enhetliga i färg.

För 30–50 år sedan exporterade grannlandet Norge betydande mängder lingon och de var de ekonomiskt mest viktiga av alla vilda bär. Idag är förhållandet annorlunda. Norrmännen bryr sig inte ens om att plocka tillräckligt för eget bruk, så bären måste importeras från grannländerna. De “importerar” i sin tur bärplockare från utlandet

Text: Birthe Storaker

Fakta om lingon (Vaccinium vitis-idaea)

  • Ljungfamiljen.
  • Perenn, 10-15 cm hög.
  • Långa underjordiska rötter.
  • De tjocka, vintergröna bladen har inrullade kanter och mörka körtlar på undersidan.
  • Klockformad blomma, vit eller rödaktig. Blommar i maj.
  • Bären mognar i augusti – september, mycket tåliga.
  • Vanlig i hela landet, främst i näringsfattiga, torra ställen som tallskogar, kalhyggen och hedar.
  • Vaccinium är ett gammalt romerskt namn för bärbuske. Vitis-idaea kommer från vitis = vin (vindruva) och idaea, härrörande från berget Ida på Kreta – förmodligen används det om berg generellt. Namnet kan således tolkas som “fjälldruva”.
  • Innehåll: Bären innehåller fruktsyror, C-vitamin och pektin, bensoesyra, salicylsyra, medan bladen innehåller arbutin.
  • Folkmedicin: Har använts vid förkylningar och febersjukdomar.
  • Naturmedicin: Te från bladen används vid urinvägsinfektioner.
  • Andra användningsområden: Bäret har använts till juice, sylt och som brännvinskryddor. Lingonblad används som ersättning för tobak bland kanadensiska inuiter. Olja kan utvinnas från fröna för användning i kosmetiska produkter.

Forskning på lingon

Kommentera