Pepparmynta är en medicinalört som kan bli upp till 70 cm hög. Den blommar med rosalila blommor från juli till september. Örten har flera goda och tillämpliga egenskaper för att behandla sjukdomssymptom.
Text: Torbjörn Sassersson | Faktagranskning: Geir Flatabø
Pepparmynta (Menthae x piperitae) är en grupp av hybridarter som består av en korsning mellan vattenmynta (Mentha aquatica) och grönmynta (Mentha spicata), den senare på engelska kallad spearmint. Pepparmynta trivs på fuktig kulturmark. Den finns vildväxande i centrala och södra Europa. Den första korsningen gjordes i Storbritannien.
De aktiva beståndsdelarna är eterisk olja och garvämnen. Behandling sker genom att örtens verksamma beståndsdelar intas som te eller genom inhalation.
Medicinska egenskaper hos pepparmynta som konstaterats: kramplösande, väderfördelande, galldrivande, svettdrivande. Örtens verksamma beståndsdelar kan användas vid svag matsmältning, illamående, diarré, förkylning, huvudvärk, kramper, gallbesvär, gasbildning, inflammatoriska tarmbesvär, katarr i andningsorganen, muskelvärk och ”nervvärk”.
På senare tid har forskning visat att pepparmynta är antibakteriell och upphäver spasmer i matsmältningsorganen och kan användas vid IBS (Irritable Bowel Syndrom) dvs känslig tarm av okänd orsak.
Kontraindikationer och biverkningar är normalt få eller inga. Det finns inga kända interaktioner med konventionella läkemedel. Ordination till barn ska ske med försiktighet vid inhalation om barnet är känsligt för de eteriska oljorna.
Pepparmynta historiskt
År 1721 hade pepparmynta fått en officiell status i verket ”London Pharmacopoeia”. Örtens populäritet spred sig över den ”nya världen”. Samuel Stearns ”American Herbal” från 1801 omnämner pepparmyntans medicinska betydelser. Här nämns de egenskaper som listas ovan samt även örtens förmåga att mildra ”hysterisk depression”.
Verket ”U.S. Dispensatory” från 1848 nämner också örten. Här påstås att örten med framgång kunde användas för att behandla barn med kolera.
I början på 1900-talet minskade användningen av pepparmynta, vilket kan sammanfalla med framväxten av den tidiga läkemedelsindustrin.
Pepparmynta odlas fortfarande storskaligt i Väst. I mitten på 1800-talet hade redan stora odlingar etablerats i USA och landet blev en av världens största producenter av pepparmyntsolja även kallat mintolja.
Text: Torbjörn Sassersson | Faktagranskning: Geir Flatabø
Relaterat och källor
- Naturens Läkande Kraft av Mic McMullen (PDF)
- Wikipedia: Pepparmynta
- Blumenthal, M., et al. eds.; S. Klein, trans. German Commission E Therapeutic Monographs on Medicinal Herbs for Human Use. Austin, Texas: American Botanical Council, in press.E
- ESCOP. Proposals for European Monographs on the Medicinal Use of Menthae Piperitae Aetheroleum. Vol. 3. Bevrijdingslaan, Netherlands: European Scientific Cooperative for Phytotherapy, 1992.
- Flückiger, F. A., and D. Hanbury. Pharmacographia: A History of the Principal Drugs of Vegetable Origin Met with in Great Britain and British India. 2nd ed. London: Macmillan, 1879.
- Foster, S. Peppermint (Mentha piperita). Botanical Series, No.306. 2nd ed. Austin, Texas: American Botanical Council, 1996.
- Gildemeister, E., and F. R. Hoffman; E. Kremers, trans. The Volatile Oils. Milwaukee: Pharmaceutical Review, 1900.
- Landing, J. E. American Essence: A History of the Peppermint and Spearmint Industry in the United States. Kalamazoo, Michigan: Kalamazoo Public Museum, 1969.
- Rees, W.D.W., B. K. Evans, and J. Rhodes. “Treating Irritable Bowel Syndrome with Peppermint Oil”. British Medical Journal 1979.
- Somerville, K. W., C. R. Richmond, and G. D. Bell. “Delayed Release of Peppermint Oil Capsules (Colpermin) for the Spastic Colon Syndrome: A Pharmacokinetic Study”. British Journal of Clinical Pharmacology 1984, 18:638–640.
- Stearn, S. The American Herbal. Walpole, New Hampshire: Thomas and Thomas, 1801.
- Tucker, A. O., et al. “The Linnaean Types of Mentha (Lamiaceae)”. Taxon 1980, 29(2/3):233–255.
